Nr 21/22 (1997), sid. 3–9

av Bo Hazell

Författaren till denna artikel om de resande, Bo Hazell, är journalist på Sveriges Radio och Utbildningsradion i Örebro. Hazell har studerat resandefrågan sedan 1992, till att börja med via forskarrapporter och tidningsartiklar från början och mitten av 1900-talet, och sedan genom att själv åka runt bland resande i Norge och Sverige. Hösten 1996 reste han till Frankrike, Holland, England och Irland för att intervjua resande och studera likheter och skillnader i kulturen, språket och de sociala förhållanden. Detta fältarbete har lett till 15 timmar radioprogram i Sveriges Radios och Utbildningsradions kanaler.

De resande kallas en folkgrupp som är helt okänd för de allra flesta svenskar. De är lika många som samerna – mellan 15000 och 20000 personer. Enligt vissa källor kan det finnas upp till 25000 resande i Sverige, det beror på hur man räknar och på vilka som har rätt att kallas resande. I hela världen finns 20 miljoner resande – att jämföras med zigenarna (rom) som är 40 miljoner. För majoritetsbefolkningen i Sverige är de resande en ”icke-existerande” grupp – de varken syns eller märks utåt och därför finns de heller inte för svensken i gemen.

Benämningar
Förr kallades de tattare, men ordets innehåll har förändrats. I dag är det få som tänker på en folkgrupp när man säger ”tattare”. I en enkät till 16 gymnasieelever vid en skola i Örebro hösten 1996 ställdes frågan: vad är det första Du tänker på när Du hör ordet tattare? Så här svarade några av dem:

–Jag vet inte vad det betyder egentligen. Jag har hört ordet ofta – som skällsord. ”Din djävla tattare!”

–Tattare? Det vet jag inte. Det är väl nåt drägg av nåt slag. Men det kommer ursprungligen från tartarerna. Det är väl en folkgrupp?

–Då tänker jag på en sån där… lite halvslarviga människor. Som är schabbigt klädda.

–Uteliggare, knarkare å pundare å så där.

–Nån som reser runt. Zigenare tror jag. Det är ett väldigt gammalt ord för mej. Jag förknippar det med gamla tider. Det är ingenting som händer nu så där direkt…

Frågan ställdes i enrum till var och en av eleverna utan att de andra hade möjlighet att höra vare sig frågan eller svaret i förväg.

Bland äldre har ordet tattare en annan innebörd. Många har egna barndomsupplevelser av dem. Få av de äldre, som jag intervjuat, känner till att det fortfarande finns tattare.

Den officiella benämningen är resande – en benämning som de själva använder över hela världen: Travellers i de anglosachsiska länderna, Reisende i Tyskland, reisende i Norge och Danmark och Voyageurs i Frankrike, osv. Bland svenskar förknippas ordet resande inte med någon särskild folkgrupp. Varken äldre eller yngre kopplar ihop ordet resande med tattare.

Det finns flera andra benämningar på resande. En del ord är majoritetsbefolkningens beteckningar på de resande, såsom ”tattare”. En del benämningar upplevs positivt av dem själva, andra negativt. Några benämningar används både av majoritetsbefolkningen och av dem själva, som tavring,¹ skojare, dinglare, knävling och kältring. En del av dessa ord används bara i vissa landsdelar. Det förekommer benämningar som olika resande upplever på olika sätt – antingen negativt eller positivt. Några av orden är beteckningar på yrken, men förknippas med resande eftersom dessa yrken var vanligast bland dem: nattman, rackare (hudavdragare, bödelsdräng, även skojare) och valackare (hingstkastrerare, men också kastrerare av andra djur). Och så finns det några ord som används som öknamn när vissa resande vill ironisera över andra resande: bussa, jordgubbar, knallhattar, träskindianer och 1800-talstattare.

Andra mindre kända ord som har använts – enligt forskaren Gunborg A.Lindholms avhandling Vägarnas folk. De resande och deras livsvärld² – är rövare, mengare/mängare (affärsmän, eller arbetare, det senare enligt Roger Johanssons ordlista Svensk Rommani),³ hojtare och kimrök. De senare orden har jag aldrig hört någon använda. När jag nämnt benämningarna för resande skrattar de och menar att någon skämtar. Lindholm uppger att hon stött på orden och menar att de förmodligen har använts mycket lokalt och är helt okända utanför en trängre krets.

I Norge finns det – enligt olika källor (forskare och resande) – mellan 5000 och 6000 personer, som kan betecknas som reisende. Enligt René Zanellato, ordförande i Gypsies and Travellers International Evangelical Fellowship i Frankrike, som gjort en sammanställning över resande i världen, är siffran betydligt högre i Norge – uppemot 10000 personer. I Norge förekommer också flera benämningar med olika klang – negativ eller positiv. Olika landsändar har olika benämningar: fant, splint, fark, fuss, omsteifere, tatere, taper, storvandriar, småvandriar m.m.

I Danmark är de reisende mer anonyma som grupp än någon annanstans i Europa och det är svårt att uppskatta antalet. Enligt Zanellatos beräkningar ska det finnas 5000 resande i Danmark. De kallas kjæltringer, natmandsfolk, skøjere, tatere m.m.

I Storbritannien finns 200000 Travellers och majoritetsbefolkningen kallar dem Tinkers, kittelflickare, ett ord som ursprungligen var beteckningen för kringvandrande förtennare eller kittellagare, och som återfinns i ett antal nedlåtande stående uttryck.

I republiken Irland finns 30000 Travellers. Här använder fortfarande den bofasta befolkningen benämningen Tinker, ett ord som de resande själva upplever mycket negativt idag. På senare år har de själva åter börjat använda en ålderdomlig benämning – Pavee.

I Nederländerna finns 30000 resande, eller woonwagenbewonen (husvagnsboende). Uppgiften kommer från Jan Schmidt, ledare för holländska resande i Amsterdam. René Zanellato uppskattar antalet i Holland till endast 10000.

I Frankrike finns 400000 Voyageurs, eller Nomades, som de också kallas.

Ursprung
Var kommer då de resande från? Den frågan har forskarna ställt så länge det forskats om denna folkgrupp. Och svaren har varierat från tid till annan. Bland de resande själva är frågan om ursprunget mycket kontroversiell.

En del resande anser att deras förfäder härstammar från Indien och att de kom till Europa och Sverige i den första stora invandringen under 1500-talet och därför kan vara besläktade med zigenarna (eller rom, som är den korrekta benämningen numera). De är mycket säkra på sin sak och pekar på egen forskning tillbaka i släktleden.

Andra anser sig härstamma från Tyskland, Ryssland eller Sverige. De är lika säkra på sin sak och hänvisar till släktforskning som visar att deras teori är den riktiga. Toleransen mellan grupperna är i vissa fall låg när det gäller ursprunget.

Bland de flesta resande som jag mött förekommer flera olika teorier. Också forskarna har haft olika idéer under årens lopp. Det här är några av de teorier jag stött på när jag träffat olika resande och forskare under åren 1992–1997:

–”Vi är av zigensk härkomst och våra förfäder kommer från norra Indien.” På 1500-talet kom de till Sverige via Skottland och Danmark efter att ha vandrat genom flera länder i Europa. En del har sammanställt olika uppgifter för att kunna påvisa detta. Vidare pekar de på likheten mellan de båda språken – resande-rommani och zigenarnas romanès. Båda har ett stort antal hindi-ord. Och förespråkarna menar att de bägge språken är romani chib. Chib betyder tunga.⁴ Romani chib kan då översättas med romani-tungomål, eller fritt, modersmål. Flera i gruppen som hävdar ett zigenskt påbrå framhåller sina utseenden som ”bevis”: det svarta håret och i vissa fall en mörkare hy. Faktum är att indiska och pakistanska invandrare i Norge idag har möjlighet att kommunicera med norska zigenare och resande. Det skriver Ole Bjørn Saltnes i förtexten till Romani-folkets ordbok från 1993.⁵ Detta innebär inte att man med vetenskaplig säkerhet kan bevisa att resande och indier är av samma folk – men det innebär heller inte motsatsen.

–”Vi är svenska bönder. När skördarna slog fel tvingades våra förfäder att lämna hem och gård och gick ut på vägarna för att försörja sig.” Det hävdar somliga resande. De tog då samma typ av föraktade yrken som andra vandringsfolk – hudavdragare, hingstkastrerare, bödlar och andra jobb, som de bofasta inte vill utföra, t.ex. att ta hand om liken efter dem som begått självmord. Bland denna teoris tillskyndare återfinns antropologen Bertil Lundman, språkmannen Olof Gjerdman, etnologerna Carl-Herman Tillhagen och Carl-Martin Bergstrand samt sociologen Adam Heymowski.⁶

–”De resande är en blandning av zigenare och svenskar.” Den uppfattningen hade bland andra historikern och språkforskaren Allan Etzler på 1940-talet.⁷ En del ansåg att detta innebar ”rasblandning” och förespråkade rashygien – att hålla raserna rena. Det var en utbredd föreställning i Sverige, som de resande fick lida mycket för, kanske mer här än på många andra håll.⁸

–”Vi är tartarer och kommer från Ryssland. Det är därför vi kallats tattare.” Så säger flera resande jag mött och menar att deras förfäder tillhörde Djingis Kahns beridna mongolsoldater. Enligt vissa forskare bygger detta på ett missförstånd. Tartarerna – eller tatarerna, som de formellt kallas – tillhörde flera olika tatar- och turkstammar i europeiska Ryssland. Under folkvandringarna kom olika asiatiska folk in över Europa och då benämndes dessa tatarer, oavsett var de kom ifrån.

–”Mina förfäder var tyska legosoldater och rekryterades till Karl XII:s armé.” Den teorin har jag också stött på och en del pekar på att namnet är tyskt. En berättar, att den släktforskning som familjen gjort ända tillbaka till 1500-talet, visar att de kom från Tyskland.

–”Vi kommer från Mellanöstern och är av judisk härkomst.” Den teorin har dykt upp på senare år framförallt bland kristna resande i Norge och Sverige. Bland dem finns författaren, predikanten och förgrundsfiguren Ludvig Karlsen, som bland annat sammanställt Tavringens Rakripa, dvs. Romani-folkets ordbok.⁹

När Abrahams hustru Sara dog gifte Abraham om sig med Ketura och fick sex barn. De skulle enligt Bibeln inte bli arvingar av Israel utan ett vandringsfolk. De vandrade ut från Mellanöstern till Indien, och senare i historien vandrade de västerut och kom så till Europa och Norden.

Det säger Ludvig Karlsen i en intervju den 29 mars 1997 i radioserien ”Tattare i Sverige – Resande i Europa” i Sveriges Radios P1.

–”Mina föräldrar sa att våra förfäder var valloner från Belgien och norra Frankrike, som kom till Sverige på 1600-talet när de inte längre kunde försörja sig som smeder.” Det säger resande jag träffat i Sverige. Enligt vissa forskare förekommer det att föräldrar sagt så till sina barn för att skydda dem från mobbning. Detta på grund av att majoritetsbefolkningen ansågs se upp till vallonerna, som ju rekryterades till Sverige för sin skicklighet i bergshanteringen. Tattarna däremot kom ”objudna” till Sverige och majoritetsbefolkningen och myndigheterna ansåg vissa tider att de var en belastning för samhället.

–”Vi är även släkt med samer”, uppger en norsk resande för forskaren Gunborg A. Lindholm i dennas avhandling.¹⁰ ”Det är inte uteslutet att det finns resande som har samiskt påbrå”, sa en resande till mig vid en av mina reportageresor. ”Det är inte märkvärdigare än att vissa resande är ingifta hos invandrare, zigenare eller bönderna” (dvs. majoritetsbefolkningen).

–”De resande är en socio-ekonomisk grupp.” Religionshistorikern Torgny Segerstedt menade att de resande inte är någon ras eller etnisk minoritet utan en social eller sociologisk grupp.¹¹ Etnologen Gunborg A. Lindholm menar att resandekulturen är en logiskt uppbyggd social gruppkultur, som har utbildats och bevarats sedan generationer tillbaka.¹² Jag har även träffat resande som stöder denna teori, vilket delvis framkommer i några av åsikterna ovan.

Dagens resande
Många resande är än idag egna småföretagare eller familjeföretagare, som erbjuder varor eller tjänster. Detta gäller inte bara i Norge och Sverige utan också i Frankrike, Holland, England och Irland. Man säljer tavlor, mattor, olika tygvaror, exempelvis dukar och klädesplagg, och en rad andra produkter. En del säljer och sätter upp lås, utför rörmokeriarbeten, tak- och fasadrenovering, asfaltering och en rad andra tjänster.

Fortfarande arbetar många inom ”traditionella” resande-yrken – hästuppfödare, bilförsäljare och dylikt. Många är kulturarbetare, t.ex. artister, skådespelare, konstnärer och regissörer. Men det finns också de som jobbar som sjuksköterskor, läkare, vårdare på mentalsjukhus och fängelser, häktespersonal, socialarbetare, personal vid olika hem för alkohol- och drogberoende, lärare, företagschefer, frikyrkopredikanter och löneanställda arbetare. Ja, även om många resande i intervjuerna verbalt tar avstånd från jobb som innebär ”7-till-16-sysselsättning”, så finns det resande också inom tillverkningsindustrin.

De som dock fortfarande arbetar med traditionella resande-yrken åker runt till olika platser för utkomstens skull. På somrarna följer hela familjen med – under sommarlovet kan de ungdomar som annars går i skolan åka med till olika campingplatser. I Norge slutar många resande-ungdomar terminen inofficiellt kring 17:e maj och vissa resandeorganisationer i Norge vill genomföra att alla resande-ungdomar ska ha rätt att sluta vårterminen tidigare, så att de kan följa med sina föräldrar på resorna.

”Varje sommar åker jag runt och gör affärer i Norrland”, berättade en resande för mig, som årligen åkt runt på Norrlands-turné från vår till höst.

Många av de resande som har andra typer av arbeten, längtar också ut på vägarna när våren kommer, och på somrarna träffas de på campingplatser runt om i Norge eller Sverige. Förr låg man i tält, och eftersom campingvärdarna ofta nekade dem plats på campingplatser slog de läger på andra ställen. I dag är svenska resande så assimilerade att de inte känns igen – de åker runt till vilka campingplatser de vill med sina husvagnar. I Norge händer det än i dag att resande avvisas. Den officiella motiveringen är då att husvagnarna är för stora eller att för många kommer på en gång.

I England är det helt omöjligt för Travellers att stanna på officiella campingplatser. Det finns även skyltar som kungör, något tvetydigt: ”Not för Travellers”. Då letar de upp öppna fält i städernas utkanter, men även där kan de bli avvisade. Det finns brittiska Travellers som har egen mark, men inte heller detta är en garanti för att de ska få bo ifred:

”När vi köpte tomten och ställde våra husvagnar där, gick grannarna runt med en lista för att påverka myndigheterna att driva bort oss”, berättar David Jones, ledare för engelska resande, och som äger mark i den lilla staden Wallsall i Wolverhampton nära Birmingham. Till tomten hör också ett liten byggnad med ett par rum och kök, tvättstuga och badrum, ”men vi använder bara tvättstugan och badrummet – själva vill vi helst bo i husvagnarna”, fortsätter Jones. ”För att grannarna skulle slippa se oss byggde vi ett staket och myndigheterna var här för att mäta att vi inte överträdde bestämmelserna om stakethöjden. När inget fanns att anmärka på, krävde myndigheterna i stället att vi skulle uppföra ett hus på tomten. När vi sa oss vara nöjda med den lilla byggnaden som redan fanns sa myndigheterna att de skulle vräka oss om vi inte tog bort husvagnarna och byggde till.”

Det finns fler exempel på hur resande i England behandlas. De är inte välkomna på andra än särskilda pubar och det händer till och med att pubägare sätter upp anslag på entrédörren med ”Not for Travellers”. Trots att diskriminering är olagligt orkar de resande inte strida för sina rättigheter.

”Vi har små möjligheter att få rätt, säger Jones. Det är dyrt att driva diskrimineringsfrågor till domstol och de gånger vi gjort det har vi förlorat – samhället har alltid någon annan paragraf att peka på som rättfärdigar det orättvisa handlandet.”

I Frankrike försörjer sig många Voyageurs med traditionella yrken och måste för utkomstens skull resa runt om i hela landet för att erbjuda sin tjänster eller varor. Bara under den kallaste tiden på året bor de på fast adress i Sydfrankrike. Det läger jag besökte på hösten 1996 bestod av cirka 80 husvagnsekipage, som stod uppställda på ett obebyggt grönområde i en av Paris förorter. Omkring 300 personer – gamla och unga – hade slagit läger där.

”Polisen ser mellan fingrarna upp till en vecka – sen driver de iväg oss”, berättar René Zanellato, ledare för franska resande. ”Även om vi skulle vilja stanna längre tid får vi inte det. Och det innebär även problem för skolundervisningen. När vi är i Parisområdet kan vi få låna mobila skollokaler inrymda i jättehusvagnar. Sådana mobila skolor borde finnas över hela Frankrike”, menar Zanellato.

Seder och bruk
Många resande menar att gamla ordnings- och renlighetsregler lever kvar än i dag – men på annat sätt än förr.

”Som barn fick vi lära oss att inte slänga kläder över stolsryggar”, berättar en medelålders man i Västsverige. ”Det var ordning och reda hemma och vi hade alltid rent och snyggt. Om något barn bröt mot någon regel – genom att t.ex. rapa eller fisa vid matbordet – fick vi höra att vi bar oss åt som ’bönder’.”

”Renlighet är viktigt för oss resande”, säger en ung mor i nedre Norrland. ”Det är därför barnen inte får vara med vid matlagningen.”

”En gång när jag var i femårsåldern tog jag leksaksbilen från min kompis i sandlådan”, berättar en medelålders man. ”Jag fick en ordentlig åthutning och mamma sa att man aldrig fick stjäla från andra.”

I gamla långfilmer och visor skildras ofta resandetjejer som lösaktiga. I själva verket var umgängesreglerna stränga:

”Vi bröder fick alltid stränga order av föräldrarna att aldrig släppa syrran ur sikte när hon var med oss”, berättar en äldre resande i Mellansverige. ”Däremot kunde vi killar – precis som andra killar – uppvakta andra tjejer. Men vi var alltid tvungna att se till att vår syster kom hem orörd.”

Det finns även gamla sedvänjor kvar hur en ung man kan uppvakta en ung kvinna:

”Om jag vill imponera på en tjej, som jag vill flytta ihop med, köper jag ett fint smycke”, berättar en kille i övre tonåren. ”Jag måste kunna visa att jag kan försörja henne. Och när vi flyttat ihop och hon ber om en större soffa vill jag visa att jag kan skaffa en. Det är mannen som svarar för försörjningen.”

I andra europeiska länder har föräldrarna fortfarande stort inflytande över om två ungdomar ska flytta ihop:

”Om en kille frågar om jag vill flytta ihop med honom måste han även fråga min far”, säger en tonårsflicka i Amsterdam. ”Om min far säger nej – då blir det inget av. Om killen och tjejen själva vill flytta ihop men inte får för föräldrarna kan de rymma. Om de är borta nåra dar anses de som ett äkta par när de återvänder. De behöver inte gifta sig – men i vår familj gifter vi oss i kyrkan eftersom vi är kristna.”

När det gäller regler och sedvänjor skiljer det sig åt väsentligt mellan olika familjer, släkter och stammar. Levnadsreglerna skiljer sig även åt mellan olika länder. Men en sak har de flesta resande gemensamt, oavsett land, familj eller släkt – det är synen på barnen och de gamla:

”Även om barnen är viktiga för alla människor är de särskilt viktiga för resande”, säger en äldre norsk resande. ”Därför var det svårt när barnavårdsnämnden förr i tiden tog barnen från dem och placerade ut dem i fosterhem.”

”Vi resande har lärt oss att visa respekt för andra resande”, förklarar en tonårspojke. ”En gång när jag var med en buro-kompis¹³ och vi kom till en busshållplats började kompisen trakassera en äldre man. När jag bad honom sluta tittade han undrande på mig och fortsatte kasta ur sig glåpord. Då fattade jag tag i kompisens krage och sa bestämt: ’nu lägger du av – så där gör man inte mot äldre’. Då slutade han tvärt.”

”En ung tjej röker inte framför en äldre person”, säger en flicka i 20-årsåldern. ”Det anses som oartigt.”

”När vår gamla mor var på ålderdomshem och inte sköttes om ordentligt sa jag till direkt”, berättar en medelålders man. ”En äldre, som inte brukar äta ordentligt och därmed inte får i sig tillräckligt med näring kan man inte lämna åt sig själv. Då måste man hjälpa henne med maten. Och man kan inte missköta en gammal och låta henne lukta illa. Då säger vi till.”

Flera resande berättar att det hos vissa familjer är tradition att alltid ställa upp för släktingar och andra resande i nöd:

”I vårt hus var alla resande alltid välkomna”, berättar en medelålders kvinna i en storstad. ”Den traditionen är förmodligen en kvarleva från den tiden när en del resande bokstavligen förföljdes av myndigheterna. Kom de till oss fick de både mat och husrum. Kylskåpsdörren var öppen även för dem.”

Organisering
Idag händer mycket bland resande i Europa. I Nederländerna, Frankrike, Storbritannien, Irland och Norge har de organiserat sig. I flera länder samarbetar resande och zigenare gentemot myndigheterna.

I republiken Irlands huvudstad Dublin finns ett kulturcentrum – Pavee Point – där man undervisar i att läsa, skriva och räkna. Upp till 90% av vuxna irländska resande är analfabeter – bland barn och ungdomar har hälften lärt sig läsa och skriva. På Pavee Point gör man upp flerårsplaner för att lösa bostadsproblemen för de resande – att ordna t.ex. särskilda uppställningsplatser för året runt-husvagnar med vatten, avlopp och service, såsom förskoleverksamhet. Man spelar in videofilmer och gör stillbildsprogram att använda i undervisning. Man skriver sin egen historia och bearbetar myndigheter vad gäller diskriminering och segregering. Medarbetarna på centret tar även kontakt med radio, teve och tidningar för att förmå dem att skildra resande på ett mindre fördomsfullt sätt. Pavee Point har till och med egna radiosändningar för Travellers en gång i veckan från en av Dublins lokalradiostationer.

I Norge finns i dag fyra olika organisationer som tillvaratar de resandes intresse. Man bearbetar myndigheterna och har lyckats få stortingsledamöter att engagera sig i frågan. I december 1996 diskuterade Stortinget flera frågor rörande de resande – om ersättning till dem som drabbats av tvångssteriliseringar, tvångslobotomeringar, tvångsomhändertagande av barn och femåriga tvångsinterneringar av hela familjer, för att de skulle ”lära sig leva som norrmän i gemen”. Redan tidigare under 1990-talet har myndigheterna erkänt att det var samhällets fel att inte alla norska resande lärde sig läsa och skriva och man har betalat ut ett slags skadestånd som plåster på såren.

I Sverige gjordes ett försök att starta en förening för några år sedan – Föreningen Resandefolket. Föreningen hann till och med komma ut med ett nummer av en egen tidning, Drabbrikan, som hade med artiklar om stora kända resande, lite om de resandes historia och språk och några exempel på resandesånger. Föreningen lades ner efter en kort tid. Sommaren 1997 tog nya krafter vid för att bilda en kamrat- och intresseförening för resande i Sverige. När detta skrivs arbetar en interimsstyrelse på att förbereda frågor inför det första årsmötet. Några av de frågor som kan bli aktuella för föreningen är att värna om rommanispråket, de resandes historia och kultur.

Noter

1. Enligt etnologen Birgitta Svensson kan ordet översättas med kåkfarare, fånge. Birgitta Svensson, Bortom all ära och redlighet. Tattarnas spel med rättvisan, Nordiska museets handlingar 114 (Stockholm: Nordiska Museets förlag, 1993), s.218, n.65.

2. Gunborg A.Lindholm, Vägarnas folk. De resande och deras livsvärld (Göteborg: [Etnologiska inst., Göteborgs univ.] Etnologiska föreningen i Västsverige, 1995), s.85.

3. Roger Johansson, Svensk Rommani. Upptecknad av Roger Johansson. Med etymologiska och grammatiska kommentarer av Gösta Bergman och Erik Ljungberg samt förord av Adam Heymowski. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi LV (Uppsala: Gustav Adolfs akademi, 1977), s.61.

4. Enligt Roger Johanssons Svensk Rommani förekommer också stavningen tjibb. Johansson 1977, s.83.

5. Ole Bjørn Saltnes, ”Historikk på Romani og Norsk”, i Ludvig Karlsen & Frantz Johansen, red., Romani-folkets ordbok. Tavringens Rakripa. De reisendes språk. Romani–norsk–engelsk (Oslo/Gjørvik: Norbok, 1993).

6. Bertil Lundman, ”Byar, släkter, människotyper. Socialantropologiska iakttagelser under 25 års undersökningsresor”, Svenska landsmål och svenskt folkliv (Uppsala: Dialekt- och folkminnesarkivet, 1957), s.119. Olof Gjerdman, ”Tattarna och deras språk”, Svenska landsmål och svenskt folkliv (Uppsala: Dialekt- och folkminnesarkivet, 1945). Carl-Herman Tillhagen, ”Varifrån härstammar tattarna?”, Sociala meddelanden nr 1956:5. Carl-Martin Bergstrand, Kulturbilder från 1700-talets Västergötland, del II (Göteborg: Gumperts, 1934). Carl-Martin Bergstrand, Tattarplågan. Tattarna i svenskt folkliv (Göteborg: Gumperts, 1942). Adam Heymowski, Om ”tattare” och ”resande”. Licentiatavh. Uppsala universitet, Sociologiska institutionen, 1955, och Lindholm 1995, s.62, 250, n.40.

7. Allan Etzler, Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige. Historia och språk, Stockholm Studies in Philology. Diss. (Stockholm: Gebers, 1944), s.158ff.

8. Läs mer om detta i Gunnar Broberg och Mattias Tydén, Oönskade i folkhemmet. Rashygien och sterilisering i Sverige (Stockholm: Gidlunds, 1991).

9. Karlsen 1993.

10. Lindholm 1995, s.155.

11. T.ex. Dagens Nyheter 1951-02-15.

12. Lindholm 1995, s.251.

13. Buro är svensk rommani och betyder bonde – ett uttryck som resande använder om majoritetsbefolkningen. Ordet kommer av lågtyskans buro – ett av många ord som lånats från gästländerna språk, som de resande kommit i kontakt med under sina vandringar. Många ord är gemensamma med zigenarspråket romanès, andra ord kommer från sanskrit och enstaka låneord från grekiska, hebreiska, holländska, italienska, latin, bulgariska, ungerska, serbiska, ryska, rumänska, norska och danska. Verb, substantiv och adjektiv i den svenska rommanin böjs enligt mönster för svenskan.